Hurv KRCD-37: Som en fjäril

Otto Larsson

silverbasharpa

Otto Larsson (1898-1972) är en spelman som mer än de flesta berör en starkt, inte bara musikaliskt utan även med sin person. Ända sedan jag hörde några inspelningar med honom i början av 70-talet har han varit min favoritspelman på nyckelharpa, låt vara att han fick en svår rival när inspelningarna med Sigurd Holmberg dök upp (utgivna på Hurv KRCD-27).

På sätt och vis representerar de samma tradition på silverbasharpa (Karl Anderén-linjen) men är ändå helt olika i sina spelstilar. Sigurd spelar med tyngd och har en mörk ton i sin harpa. Otto däremot har en skir och ljus ton och spelar med lätt rytm.

Otto Larssons livshistoria fångar ens intresse på ett särskilt sätt. Han var på sätt och vis så nära en "bluesman" som man väl kan komma i svensk spelmansmusik — man tänker också på gångna tiders kringvandrande spelmän. Bitvis var han en ganska tillbakadragen person med en biografi som känns litet "hemlig", vilket bl.a. visar sig genom att det finns så få foton av honom. Men genom sina egna berättelser för vännen Simon Simonsson i Uppsala framträder han som en av de färgstarkaste spelmännen i senare tiders svenska folkmusik.

Häftet omfattar hela 32 sidor detaljerade anteckningar på vardera svenska och engelska, samt en rik skatt av arkivfoton.